En viss ödmjuk känsla infann sig onekligen när vi möttes igen i Skinnsberg. Ett tjugotal glada själar som ännu en gång skulle bli fotograferade på Herrgårdstrappan. Tänk vad tiden rusar.

Fantastiskt också, att med något enstaka undantag, så är alla kvar i skogsbranschen, även om nu så sakteliga statsanställningarna börjar ticka in.

Vi hade några mycket fina år i Skinnsberg och som alla skogsmästare och vi kom varandra mycket nära under utbildningen, internat med ”helpension”, kvällarna i ”biblioteket”, den intilliggande bastun och Saltkällaren, skapade en otrolig gemenskap och kamratskap. Fortfarande efter fyrtio år så känns det som att vi skiljdes åt bara häromdagen. Samtalen tog vid där vi senast slutade och med gemensamma krafter, fotoalbum och bildvisning så tog vi oss snabbt tillbaka i tiden.